Det enda vi kan veta är att vi inte kan vara säkra på att vi vet eller inte vet någonting.
Vad är det till exempel som säger att vi inte är en del av någon annans tankar. Vad är det som säger att vi inte är karaktärerna i någons bok, alltså att den värld vi lever i inte utspelar sig i någons fantasi?
Gamla goda filosofiska frågor. Det finns just ingenting som bevisar att så inte är fallet.
Men vad är det då som säger att våra tankar endast är tankar. Om jag tänker på en drake, vad är det då som säger att inte den draken verkligen existerar, i någon annans värld, i drakens värld?Om jag läser Harry Potter, så finns det alltså inget som säger att varken han eller Ron eller Voldemort inte existerar. Redan när J.K. Rowling fick sin första idé om Harry, började han alltså existera.
Idag har jag diskuterat mycket om vad universum, och tiden, egentligen är. Jag har diskuterat med en vän som heter Albin, och han hävdar bergfast att det enda verkliga är det som vi med vårt förnuft (och en del resurser) kan komma fram till att universum egentligen är.
Detta är för övrigt en grundläggande fråga inom filosofin; ska man utveckla sina tankar – sina filosofier – utifrån den kunskap man når med sina sinnen, eller den man når med sitt förnuft?
Jag och Albin har alltså kommit till insikten att universum endast är en massa information, likt bilder som visar oss tillvaron. Vi har även kommit fram till att tiden inte finns, eftersom man kan likna denna ”universumsinformation” med en film som avläses av en dator.
Datorn läser inte var bild för sig, utan får alla bilder alltså läser all information samtidigt. Inkluderat i informationen finns i vilken ordning informationen – alltså bilderna – ska visas för det mänskliga ögat som ser på det datorn spelar upp.
Detta hör inte riktigt till saken, men jag behöver förklara för att ni ska kunna tänka er in i den verkligheten.
Tänk er en värld, ett rum, utan tid. Världen står helt stilla. Visst förändras saker och ting, men de förändringarna är bara olika information som läses av, eller helt enkelt bara olika information som finns, som bara visas upp bild för bild för det mänskliga ögat. Ingenting går framåt eller bakåt. Allting är.
Detta är ett sätt att se på verkligheten. Enligt Albin är det vekligheten; den verkliga sanningen.
Att leva i tron om något annat vore att leva i en lögn.
Som vår syn på en sinnessjuk människa! Säg att vi träffar en människa, som på fullaste allvar tror sig vara Tarzan. Han har levt i djungeln hela sitt liv, men har nu flyttat in till civilisationen.
Vad är verkligt för honom?
För oss ”normala” är det ju enkelt att säga, han lever i en falsk föreställning, hans värld är inte den riktiga världen.
Så nu kommer frågan: När man snackar om verklighet, ska man gå ut till den ultimata "sanningen", eller ska man se till varje enskild individ?
Vad är egentligen sanning?
Enligt mig är varje människas sanning upp till var och en.
Åter till filosofins ”sinnena eller förnuftet-dilemma”.
”Spöken finns inte”, säger någon.
”Joo då, jag har sett ett”, svarar jag.
”Jaså”, säger den första, för att sedan börja förklara för mig alla fysiska möjligheter som kan ha gett upphov till min syn – allt från elektromagnetism till att min hjärna blandar ihop en dröm jag haft med verkligheten.
Men jag är bergsäker, jag har sett ett spöke, med mina sinnen. Självklart säger mitt förnuft emot, men ändå tror jag på spöket. Spöket finns, i min verklighet.
På samma sätt är den "sinnessjuka" mannen verkligen Tarzan, i sin verklighet.
För vad är det som säger att vi vet att den verklighet vi uppfattar, är den sanna? Det var ju det, som vi frågade oss från början.
Enligt en annan uppfattning finns ju inte tiden men ändå uppfattar i alla fall de flesta människor den fortskridande förändring som vi valt att kalla tid.
Men, som jag inledde med: Vi kan ju omöjligt veta någonting, eller i alla fall veta säkert om vi vet någonting eller inte. Antingen är något sant, eller så är något falskt, men vi kan inte vara säkra på vilket. ELLER, så är om det är sant eller falskt, upp till varje enskild person. Men vi kan ju omöjligt vara säkra på vilket av dessa synsätten som är rätt (sant) eller fel (falskt).
He he he..
Med dessa grunder, kan man alltså skapa sig sin egen värld, sin egen verklighet. Ingen kommer ändå veta vilken som är den sanna!
Sedan är ju frågan vad man uppfattar som verkligast. Om man inte uppfattar utanförskapet detta naturligt hade gett, att skapa sig och leva i en egen tillvaro, så behöver man ju bara bekymra sig över den egna verkligheten. Om man däremot tror att det bara finns en verklighet, att man inte är en del av någons tankar och ens egna tankar inte är någon annans värld, så kanske det ger en mer att helt enkelt leva i den värld som man än så länge upplever som den ”riktiga”.
/Ika ... eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar